Om Finskættede, Norsk-Finske og Kvener

Mer om kvenenes opprinnelse

Kart over Tornedalen fra 1643

En fjern slektning fra Florida (min fem-menning av Haapalahtislekta) Curt Carlson (bestefaren hans hette Karl Haapalahti og var bror til min tippoldefar, Johan Fredrik H.) sendte et siste brev til min mor i 1992 om slekta vår. Han har skrevet opp alt og forsket langt bakover i århundrene- her er hans konklusjon på opprinnelsen til innvånerne i Tornedalen:

August 13, 1992 Dear Gunvor,

I have continued to research the family history and am now getting
into the fine details. I can prove that the people who settled in the Tornio Valley of Sweden came from Scotland at the time of the Roman invasion. The Roman general who was in charge of the invasion of Scotland, was Julius Agricola. He was recalled to Rome after the Battle of Mons Grapius in AD 84, which is about the time our ancestors were settling in Sweden.
Agricola was the father—in—law of the Roman historian, Tacitus,who made a visit to Sweden about AD 85 to learn where all the people were settling after leaving Scotland.
Tacitus wrote about the SUI—ONES.
Some of our ancestors were of the SUI clan of Sweden, who had combined with another clan named the IKI to become SUIKI.
Both groups had been in the OUTER HEBRIDES Islands, where the culture remained similar to
that of the Tornio Valley until the 1800s.

Some of our ancestors were listed in the church records at Overtornea, Sweden, as merchants/traders (Birkarlars or Pirkkalaiset) and Jurors(lautamies), lawmen in the tradition of the “TING” from the Isle of Man.

Trading was apparently conducted after AD 200 from the Tornio Valley via Narvik to the Orkneys, Outer Hebrides and the isle of Man in England.
The Huhta clan in our family (UTA) had a Viking trading station at UDAL in the QUter Hebrides. Our BRUSI ancestors were of the same clan as the BRUSI who had an earldom in the Orkneys.
BRUSI was the original spelling of the name BRUCE in Scotland.
Our Inga and Pakka and Hetta ancestors also had family groups in the Orkneys; the TIKKA and OLLI were in the OUter Hebrides; and the ASA were on the Isle of Man.

I can prove conclusively that all the families in the Tornio Valley and northern Finland came from Scotland.
The folktales of Lapland are of the same themes as those of the CID Hebrides Islands, with exactly the säme names.
Norway controlled the Shêtlands and Orkney until 1486, when they came under the crown of Scotland.
Almost immediately, in the early 1500s, efforts were made to drive the clansmen from the Outer Hebrides and to claim their property.
Record keeping began in England and Sweden in 1539, at which time our ancestors were already in Sweden but it is possible that sorne might have just arrived from the Hebrides about that time.

The families of the Tornio Valley were intermarried for many hundreds of years.
I learned that I had ancestors in common with many of my friends and schoolmates, whose ancestors had also settled in Upper Michigan from Sweden.
In fact, our INGA ancestor of 1539 was the same in a Lampinen family who live across the street from my mother at Hancock, Michigan.

However, I have neve been able to learn anything of the family of

Anna Greta Langstrom or Lundstrom, who married Adam Mikkelson Hapalahti ‘and who was supposed to have been bom to Abraham Langstrom about 1819 at Kalix or Haparanda. There are no records of them there.

More later,
Curt Carlson, P0 Box 1075, Flagler Beach, Florida 32136

Vist 5241 ganger. Følges av 11 personer.

Kommentarer

Det får en si!

I am an Olli and a Hetta decendant…. WOW, from Scotland…….. Hetta: NO!, Olli: who knows…

Ja, det kan du si- hvor ender våre ættetavler til slutt? Men godeste Curt har virkelig studert slekta vår i detaljer-og han påstår at det gjelder mange av slektene i Tornedalen som emigrerte til Norge og Amerika

Her er en artikkel som kanskje kan være relevant for problemstillingen av Bo Oscarsson. Jeg kjenner ikke til denne forfatteren så jeg kan ikke gå god for hva han skriver, men han skriver så:

“Något som var för mig helt obekant var att det i Finland skulle finnas jamska! De flesta som bor i Sverige känner väl till att det finns finländare som talar svenska. Vad jag inte visste om var att de vi kallar finlandssvenskar i Österbotten hade samma språksituation som den vi har här i Jamtland! Svenska är det officiella språket, men på landsbygden talar man en urgammal dialekt. Jag fick höra den när jag var i Esse för några år sedan och hörde Håkan Backmans mor tala. Jag tyckte det lät som isländska! Senare fick jag låna en akademisk avhandling från 1891 om Gamlakarlebymålet* av Georg Hannus i Jakobstad som var vänlig nog att låta mig kopiera den.”

“Ingen kan inbilla mig att denna likhet mellan jamskan och östebottniskan skulle ha kunnat uppstå efter en svensk kolonisation på 1100-talet eller senare! Då var exempelvis diftongerna ute ur svenskan. Österbotten måste ha fått sin ‘norsktalande’ befolkning senast under vikingatiden, eller snarare före vikingatiden. Förmodligen redan på folkvandringstiden. Eftersom vi i de östlligaste socknarna av Jamtland, närmast Medelpad har exakt samma uttal av myttse, kan det inte vara en tillfällighet. När vi sedan finner att Medelpad runt nuv Sundsvall saknar norrönt språk, men det återfinns på andra sidan vattnet i Österbotten, kan förklaringen vara att den norröna befolkningen som fanns i Medelpad av någon anledning flyttat över vattnet dit.”

Hele Bo Oscarrsons artikkel kan leses her

Her er en språkprøve på Vörådialekten i Østerbotten, Finland.

Flott, NN! Jeg har ventet på respons, og nå har jeg sendt en mail til B.Oscarsson med dette brevet fra CC, så gjenstår det å se om vi får vite mer om opprinnelsen!

Interessant! Kartet her får man forstørret litt, men skulle gjerne ha sett nærmere på stedene, altså, adskillig større kart. Er d mulig?

Ja, men det er altså Eskild som har plassert kartet til teksten- jeg prøvde å forstørre kartet 500%, men da ble det helt uklart- hjelp!

God morgen :)
Her skal det være større. Hvis det ikke er nok kan dere høyreklikke på bildet og laste det ned til dere egen maskin. Laste det opp i et bildebehandlingsprogram og zoome inn på bildet. Var bare et tilfeldig illustrasjonsbilde jeg fant.

Til Simen:

Hvis du for tilbakemelding fra Bo Oscarson så håper jeg du gir en oppdatering! :)

Hej Simen!
Det är ett intressant spår du har fått från din släkting.
Det är en sak din släkting antar som jag spontant inte håller med på. Det är att man från Tornedalens marknad skulle färdats via Narvik till Orkney etc. Enligt Orkneyinga sagan, kapitel 1, ser det snarare ut så att kommunikationen gick via Jamtland, eftersom när Nor och hans män passerar över Kjölen kommer de till en stor fjord “som nu kallas Trondheimsfjorden”.
Det finns senare belägg för att jamtarna hade utbyte med marknaden i Tornedalen på 1500-talet. I Olaus Magnus historia omtalas också marknaden.
Nor var en ättling till Fornljot som var kung över Kvenland, motsvarande Tornedalen. Det var han som gav landet namn. NOReg.

Enligt min mening var det norrmän som koloniserade Orkney, Hebriderna, Skottland och så vidare. Så de som kom från Skottland och öarna var ursprungligen norrmän menar jag.

Vänliga hälsningar,
Bo

Hei,NN,Bo og andre
Som dere leser ,er ikke Bo Oscarsson helt på linje med Curt når det gjelder opprinnelsen til befolkningen i Tornedalen.
I sagalitteraturen står det jo noe om Nor, Dan og Sui og slektningen Fornljot som var konge over Kvenland eller Tornedalen. Dette er nok bygd mest på gjetninger og lite på konkrete bevis.
For meg er det også naturlig å anta at de som flyktet fra romerne, var av norrøn ætt og kom vestfra over Trøndelag videre til Jemtland og Østerbotten og så til Tornedalen.
Bottenviken var en smeltedigel hvor de finsk ugriske stammene etterhvert ble forent med de norrøne stammene i Tornedalen. Det svenske språket og jemtenes trønderdialekt ble sikkert en fin blanding!

I samme slengen er det interessant å få med samene som på denne tiden var veidefolk i samme område, men etterhvert trakk seg bort fra de mest befolka områdene i Tornedalen- det samme mønsteret altså som i Norge.

Samene var profesjonelle jegere og eksperter på sitt felt- så handelstoktene fra omverdenen som pågikk i hundrevis av år, var like naturlig som nordmenns nåværende handel med fisk og olje. Forskjellen er bare at det ikke alltid gikk fredelig for seg i gamle dager!

Takk for oppdaterign Simen.

Det hadde vært interessant å høre hva språkforskerne mener om Bo Oscarsens påstander. Kanskje han kjenner til noen språkforskeres uttalelser? Har prøvd å snuse litt på nett men har så langt ikke funnet noe.

Når det gjelder opphavet til navnet Norge, blir vel Bo Oscarsson litt kontroversiell. Den etablerte oppfatningen er jo at ordet har sin rot i “Norvegr”, – altså “veien mot nord”. Dette sett på bakgrunn av at sjøveien den gang var den eneste måten man kunne overkomme store avstander innenfor akseptable tidsrammer. Etymologisk vil det da forstås som “Landet langs ferden mot nord”. Og rimeligvis må navnet ha blitt gitt av folk som bodde helt sør i Norge. For om det motsatte hadde vært tilfelle, ville man ha snakket om “Sydrvegr”. I så fall ville vi idag ha bodd i “Sørge”. :-)

Og det, Jan-Erik, ville vært sørgelig! :-)
(Bare måtte si det.. )

Siden vi snakker om kvenenes opprinnelse, kan det være på sin plass å lese hva svenske Wikipedia skriver:

Kvänska är ett finsk-ugriskt språk som talas i Nordnorge inom den befolkningsgrupp som kallas för kväner av norrmännen. Språkvarianten är en dialekt av finskan, och har ömsesidig begriplighet med denna. Av historiska och politiska skäl erkände dock Norges riksdag dialekten som ett minoritetsspråk år 2005 i enlighet med Europarådets stadga om landsdels- eller minoritetsspråk.

Lingvistiskt sett utgör kvänskan dialektgruppen Ruija (Finnmark) som ingår i den större dialektgruppen Peräpohjola-dialekter, vilken i sin tur är en västfinsk dialektgrupp.1

Antalet talare uppskattas till mellan 2 000 – 8 000. Den första universitetskursen i kvänska hölls vid Tromsö universitet 2006. Samma år började man att beteckna språket med termen kainun kieli på kvänska.

Den kvänsktalande befolkningen har en egen tidning där man skriver på norska, finska och numera även på kvänska: Ruijan Kaiku.
Korta radioinslag på kvänska förekommer under bestämda tider.
En förening som främjar kvänskt språk och kultur har funnits sedan 1980-talet.
Kvänskans situation kan sägas vara analog med tornedalsfinskans (meänkieli) situation i Tornedalen.

Meänkieli eller Tornedalsfinsk som svensk minoritetsspråk; Etter 1809 da Sverige mistet mesteparten av finsk område til Russland, ble vestsiden av Torneelven ny grense.
Etterhvert konstruerte man riksfinsk som de Tornedalsfinske ikke fikk del i, og dermed ble det større forskjeller mellom de på svensk og de på russisk side.
Mange av etterkommerne i Øst-Finnmark innvandret fra den “russiske” siden av Torneelv-

Klippet fra Wikipedia:

“Meänkieli, var tidigare dialekter av finska, och kallades tornedalsfinska (torniolaaksonsuomi) i Pajala, Övertorneå och Haparanda kommuner. Enligt finsk-ugrisk språkvetenskap är meänkieli dialekter av finska språket. I Gällivare kommun kallades dialekten där gällivarefinska (jellivaaransuomi) i den västra delarna av kommunen och lannankieli i de östra, beroende på dialekternas olikheter i de två områdena.
I Kiruna kommun hade dialekten fyra benämningar jukkasjärvifinska (jukkasjärvensuomi), vittangifinska (vittankinsuomi), men också lannankieli eller rätt och slätt finska (suomi).
Alla de här dialekterna av finska, i alla ovannämnda kommuner, har tillsammans år 2000, med beslut i Sveriges riksdag erkänts status av att vara ett eget språk – meänkieli.
Finskan i Finland kallades i alla kommuner finlandsfinska (suomensuomi). Alla är varianter av finska som utvecklades på svensk sida efter Sveriges förlust av sin östra landsdel 1809, som senare blev Finland.

Meänkieli är en finsk-ugrisk språkvarietet, som har påverkats av det svenska språket. Språket är sedan år 2000 ett av Sveriges officiella minoritetsspråk.

På grund av den förda språkpolitiken har meänkieli bibehållit många ord som inte längre förekommer i den finska som efter 1809 utvecklades öster om gränsälven Torne älv.
Det är inte endast antalet svenska lånord som avviker från standardfinskan.
Skillnader mellan standardfinska och meänkieli finner man bland annat i fonologi, morfologi, syntax och lexikon. Många av dessa drag är dock typiska för olika finska dialekter.

Meänkielis särdrag, samt en rad språksociologiska faktorer, och att ett eget skriftspråk växt fram, har under de senaste årtiondena lett fram till slutsatsen att det utgör ett separat språk.
I Finland uppfattas meänkieli däremot som en dialekt av finskan (och faktum är att man knappt kan märka någon skillnad mellan meänkieli som talas i Övertorneå och den finska dialekt som talas på andra sidan älven i finska Övertorneå).
Skillnaden mellan språk och dialekt anses idag vara mer en politisk och språksociologisk fråga än en lingvistisk definition.
Språklig, etnisk och kulturell identifikation påverkar relationen mellan språk och dialekt. Inte minst förekomsten av ett eget skriftspråk har betydelse.

Benämningen meänkieli, präglat av författaren Bengt Pohjanen betyder särskrivet (meän kieli) “vårt språk/tungomål”, bygger på en äldre, informell lokal tradition att markera skillnaden mot finskan i Finland (“finlandsfinska”, som man i det lokala språkbruket kallade samtliga i Finland talade varieteter).
Under 1980-talets senare del började man använda termen meänkieli i mer formella sammanhang för att beteckna det som tidigare oftast hetat tornedalsfinska.
Ordet tornedalsfinska kan fortfarande användas som namn, men sedan ordet meänkieli användes, i riksdagsbeslutet 1999 som i princip stadfäste dialekten som ett språk, har det fått allt större spridning, i forskning och läroböcker som hos myndigheter och andra officiella instanser".

Her er et udrag av synsvinklel på problemstillingen ovenfor fra 1700-tallets forskere.

”Dette ställe, i synneret när det jämföres med hvad som ännu längre fram förekommer, tyckes vara afgörande i tvisten, om de fordne kveners bonigs-ort. När K. Ælfred säger, at de bodde norr om svenskarna (som i vester gränsade södra Norrige, och ifrån hvilka Lapparne lågo i nordvest) och skildes genom fjällen ifrån nordliga delen av det bebodda Norrige: så är det omöjeligt at söka dem annorstädes, än i vårt Norrland. Förmodeligen voro de samma folk med de fordna Helsingar, och altså af den Germaniska, men icke at den Finska folkestammen? Just dette samme land hafva Helsingarne af ålder bebodt. Namnet Kvener förekommer i inga Svenska Handlingar: det synes härröra ifrån Lapparne, af hvilke Nordmännerne det lånt, och sedan fortplantat? Lapparne kalla ännu både Svenskar och Norrmän gemensamt Kainlats; och at samma namn äfven beteknat Helsingarne (Lapparnes granner åt denna sidan), bestyrkes jämväl deraf, at en by vid Torneå, på Svenska kallad Helsing-byn, hos Finnarne derstädes heter Kainu Kylä. Jfr det af Hrr. Lindahl och Öhrling författade Lappska Lexicon. Stock. 1780, 420 p. 114. Ty at Kainu är samma namn som Kvän eller Kven, lärer ej kunne dragas i tvistvelsmål. Dette namn har sedan af Lapparna blifvit tilagdt ej allenast Helsingarnas släktningar de Svenske og Norrske, utan ock de Finnar som vid Botniska Viken östra och norra strand småingom uträngde Helsingarne och intogo deres rum. Finnarne kalles annars på Lappska med et egen namn Suomelats. Ehura man ej med säkerhet vet, om Helsingarne fordom i Norra Österbotten, jast beständiga hemvist: få är dock ostridigt, at de, för Fiskets skull i de norra Elvarne (Torno, Kemi, To och Ulo) sträct alt dit sit lands gränsor, och åtminstone under sommartiden sig där uppehållit. Fördenskull, när sedan Finnarne ifrån det nästgränsande Karelen och Savlolax efter hand hade dragit sig hit up och bosatt sig på denne ort, blefvo jämväl de af Lapparne (ock efter desses exempel af Norrmännerne) kallade med samma namn (Kainolats, Kainu, Kväner), som landets förra innehafvare Helsingarne; da deres egne slägtingar och grannar i Karelen och Savolax antogo småningom samme sed, och kalla ännu (Norra) Österbotten för Kainu, kainun-maa, och dets invånare for Kainulaiset, (hvoraf uten tvifvel jämväl Kajana upkommit): men desse skjuta sjelfve ifrån sig detta namn på sine grannar (både Finske och Svenske), i Vesterbooten. Detta alt cykes nogsamt utvisa namnes rätta ursprung. Norrmännerna kalla ock ännu ej allest norre Österbotningarne, som äro Finnar, uten jämväl Vesterbotningarne, som äro Svenskar, met et gemensamt nam för Qväner, indelandes dem fördenskul i Öst- och Vest-Qväner. Jfr. Vidare om detta ämne Perinskiöld. Monum. Upland. T.I. p.2-7 (Hans Hammends Nordiske Misjons Historia (Kiöb 1787, 810.) p. 908 sq. 923 och 927. O. Eneroths Dusp. (under Canc. Råd. Och Riddaren Ihres innseende) de Quenlandia antiqua (Ups. 1767, 40); och om så behagas, H:r Wegelii Disp. de antiqua gente Qvenorum (Ab. 1788,4:0).”

Utrag fra ”Försök at uplysa Konung Ælfreds Geographiska Beskrifning ofver den Europesiska Norden" av Henric Gabriel Porthan.

Er det noen som kan fortelle meg når denne Nor`s reise skulle ha funnet sted sånn ca? 500 -tallet?

Når ble de förste bygdene byggd…?

Saga-litteraturen forteller intet herom. Men dagens arkeologi har etterhvert funnet flere og flere svar, takket väre geologisk datering og Carbon-14-tester.

Fosna-kulturen befolket somkjent vestkysten av Skandinavia for dröyt 9.500 år siden. Samtidig bredde Komsa-kulturen seg i den östlige del av Bottenviken. Redskap, hustyper og det arktiske levesett tyder på ett felles opphavsområde som etterhvet utvikler karakteristiske kjennetegn med hensyn til råmateriale, form-valg og stilarter (utsmykning). Kort sagt kan en si at redskapstyper (og håndverket) har et felles opphav – og utviklingen er parallel gjennom hele stein-, bronse og jernalder – men de ulike regioner utvikler sitt eget formspråk. Pussig nok er det fortsatt linjer i dagens formspråk mellom öst og vest og “finsk design” har fortsatt en egen plass i dagens europeiske kunsthåndverk…!

Det arkeolgiske materialet viser naturligvis regionale ulikheter, men samtidig ser man hvordan stilartene – som språkdialektene – henger sammen mellom nabo-regioner. Fosna-kulturnes naboer i syd, den dansk-svenske Hensbacka-kulturen har tydlige paralleler. I nord-öst er utvekslingen med Komsa-kulturen også tydelig – og östover viser Komsakulturen klare spor av interaksjon med Volgakulturen.

Forskjellene i redskapsformer og störrelser henger oftest sammen med at de regionale kulturer finner ulikt råmateriale. F. eks. har noen utmerket kvartsitt mens andre kan bruke den lokale skifer. Felles er imidlertid at de begge utvikler ökser, kniver, skraper, pilespisser, m.v. Paralleliteten viser seg også gjennom tidsaldrene; både den öst- og den vest-skandinaviske kultur får kobber, bronse og jern samtidig – ettersom disse råstoffene blir tilgjengelige. Kontakt, handel og kunskapsutveksling – over språk-grensene – kan altså fölges gjennom alle historiske epoker, fram til vikingtidens slutt. Da först brytes den årtusener lange kulturtradisjon og så snart Roms språk og presteskap kom til makten ble alt gammelt betegnet som “barbarisk” og “hedensk” – i betydninger som “primitivit”, “syndig” og “fordervet”.

Etter det berömte slaget i 1030 kommer det – ifölge Snorre – “fremmede herrer i Norges hus”. Dermed introduseres “den nye tid”, der “kristi skattlegging” håndheves med “romersk dispiplin” og den latinske overtro. Deretter blir den gamle skrift- og kunskapskultur “am strengsten verboten”. Med tiden blir alle “ukristelige” tradisjoner undertrykt og den gamle kulturläre, språk og filosofi erodert ned til et minimum. Det viktigiste element i den imperiale herskerstrategi er å utsslette de kulturhistoriske minner, slik som historiske verk, kongekröniker og muntlige overleveringer innen familier og regioner. I inkvisisjonens höymiddelalder er bruk av gamle symboler, resitasjon av historiske fortellinger og bruk av runer eller gamle höytidsriter forbundet med “kjetteri” og “trolldom”. Dengang ble slikt straffet med sviende straff, fredlöshet eller lukt av “bål og brann”. Önsket man å beholde noe av det gamle fikk man altså plassere det under jorden, höyt til fjells eller på noen isolerte öyer ute i N-Atlantern…

På 1500-tallet klarte altså de nordiske adels- og bonde-slekter, utrolig nok, å hevde sin gamle selvstendighet fra pavekirken. Da först fikk man igjen anledning til å före offentlig korrespondanse og produsere almanakker og böker på de nordiske språk. Dermed avtok også understrykkelsen av de finsk-ugriske folk og – parallelt med det nye svenske skriftspråk utvikler Agricola det finske alfabet og en FU gramatikk. At det religiöse hysteri og en kirkelig maktsyke fortsatt kunne komme til uttrykk, ved heksebrenning og samemisjon, er altså etterdönninger fra middelalderns mörketid, dengang Guds straff rammet, bålene flammet og hodene rullet i hele Nord-Europa. Envidere er det ikke mer enn 500 år siden katolske slavejegere fant veien til såvel Norge og Grönland som Afrika og Amerika…

Heldigvis er dette lenge siden – og med opplysningstiden kom etterhvert den gamle humanisme igjen til uttrykk i juridiske lover og mellomfolkelige, statlige organer. Likevel må vi helt fram til det 20. århundre för de statlige organer er i stand til å avslutte de skjevheter og misgjerninger som fölger av frykt, fremmedgjöring og undertrykkelse. Slik sett kan vi prise oss lykkelige over at 1000 år av ukultur nå er overstått her oppe i “verdens fredlige hjörne”. Når vi igjen har etablert frie, uavhengige kunskapstradisjoner kan vi både derfor fordre – og gledes ved – at dagens akademikere benytter saklighet, objektivitet og teknikk i arbeidet med å gjenskape vår faktiske fortid.

Så langt viser både litteräre og arkeologiske fakta at Nordens folk faktisk har enn lang og felles fortid. Usedvamlig er det også at stein- og bronsealderns grenser – så langt vi kjenner dem – ennå defineres etter de grenser vi har mellom den östlige og en vestlige språktradisjon. I så måte er Torneå elv muligens verdens eneste grense mellom to folk (nasjoner) som – så langt vi vet – aldri har blitt skjendet av soldatstövler. Det burde väre et rimelig godt utgangspunkt når Nordens historie og kulturarv skal formuleres i morgendagens skole, såvel som i dagens internasjonale fora.

Skal vi ta dagens arkeologi, språkforskning og genetikk alvorlig så nådde de förste nordmenn Norge just etter istiden. Fortelligen om Nor og Nora har således rötter 9.000 år tilbake i tiden. Vi vet ikke hvordan den ble bevart under de neste 8000 år, men vi vet at den ble nedskrevet under slutten av den nordiske motstandskampen (vikingtiden), like för den gamle kunskapskultur ble erobret og rasert.

Kanskje CC hadde rett i at de opprinnelige kvenene ikke snakket finsk men norrønt?

“Förmodeligen voro de samma folk med de fordna Helsingar, och altså af den Germaniska, men icke at den Finska folkestammen? Just dette samme land hafva Helsingarne af ålder bebodt. Namnet Kvener förekommer i inga Svenska Handlingar: det synes härröra ifrån Lapparne, af hvilke Nordmännerne det lånt, och sedan fortplantat? Lapparne kalla ännu både Svenskar och Norrmän gemensamt Kainlats; och at samma namn äfven beteknat Helsingarne (Lapparnes granner åt denna sidan), bestyrkes jämväl deraf, at en by vid Torneå, på Svenska kallad Helsing-byn, hos Finnarne derstädes heter Kainu Kylä. Jfr det af Hrr. Lindahl och Öhrling författade Lappska Lexicon. Stock. 1780, 420 p. 114. Ty at Kainu är samma namn som Kvän eller Kven, lärer ej kunne dragas i tvistvelsmål. Dette namn har sedan af Lapparna blifvit tilagdt ej allenast Helsingarnas släktningar de Svenske og Norrske, utan ock de Finnar som vid Botniska Viken östra och norra strand småingom uträngde Helsingarne och intogo deres rum. Finnarne kalles annars på Lappska med et egen namn Suomelats.”
Se hele innlegget til N lenger oppe!
Les også Bo Olssons meget interessante innlegg!

Er kvenene direkte etterkommere av birkarlene slik som Hættaslekta er det i følge en forsker som siteres her på tråden:

Fil. doktor Erik Wahlberg har tagit fram följande historik på Hettas släkt:
Hettasläkten är en gammal kainula- och birkala släkt från Övertorneås Matarengi.
Den är från Kuivakangas (Rahtulanpäästä), och en gren från Rahtussläkt. Släktens stamfader anses vara birkalen Hendrik Larsson Hettaa.
I den nordväst-sockens handlingar står det att till Hettas hemman hörde Ounasjärvi och Vuontisjärvi
med kringliggande områden, för vilka de betalat skatt åtminstone från 1553. Från det året börjar nordväst-sockens jordeböker och handlingar föras. Den allra äldsta äganderätthandlingarna verkar ha tecknats om jaktmarker och fiskevatten.

Henrik Henriksson Hetta f.1660 d. 1743. Hans förste hustru var Brita Mattsdotter d.1726 och de fick fem barn Andra hustrun blev änkan Carin Jönsdotter f.1685 i Muonio d.1771. Hon hade sedan tidigare tre barn. Henrik H. kom till Peltojärvi lappby på 1690-talet som nybyggare och Hetta byns grundare. Han fick år 1697 lov av Utsjoki tingrett att bosetta seg på sina forfedres jakt och fiskeområden som hemmansegäre vid Ounasjärvi fiskesjø. Från år 1740 blev platsen kallad Hetta. Sonen Mikko (Michel) bosatte seg i Pekkalan pää och Johan i Kurunpää, samt Mauno till mitten av byn eller til nuvärende prästgårdens plats. Dombok Torneå Lappmark- Enotekis Tingplats år 1736.

I Peldojärvis lista över skattebetalare finner vi Henrik Hetta och han utlägger 2:8 dalar i skatt.

Från sonen Mats som gifte seg med prästen Tornensis sondatter Britta blev Hettas samegren till i Kautokeino. Han flytteade från Hetta i mitten av 1700- talet och började som dräng åt Kyrkoherden Tornensis son Olof (1692-1772). Senare arbetade han som dräng åt prästen Johan Björkman och år 1767 benämns han som kyrkvärd. Mats kallades också som “kvän” enär han hade kommit från Finland och också för att han ej var av samesläkt. i alla fall blev det av Mats, Kautokeino Hettas samesläkts grundare, enär han gifte seg med en från redan “Lappalaistuneiden” (förlappskat Tornensis släkt (se Tornensis nodan).

Mer om Hættaslektens utbredelse til Norge:

Mathis (Matz) Hinderson Hetta (Hætta) Icn_world Icn_collaborator_both_14

Født: 1725
Enontekiö, Lappi, Suomi
Død: 1784 (59)
Kautokeino, Finnmark, Norway
Nærmeste familie:
Skjul

Vis

Son of Henrich Henriksson Hetta og Brita Mattsdotter
Husband of Brita Olofsdatter Tornensis
Father of Ole Hætta, Ellen Mathisdatter Hætta, Henrik Mathisen Hætta, Mathis Mathisen Hætta, Johannes Mathisen Hætta og 2 andre, Michel Hætta og Isak Mathisen Hetta « skjul
Brother of Brita Henricsdatter Hetta, Michel Henriksson Hetta, Ingrid Henriksdatter Hætta og Ella Henriksdatter Hætta
Half brother of Johannes Henrikson Hetta og Magnus (Måns) Henriksson Hetta
Lagt til av: Frank Robert Turi 7. August 2008
Administrert av: Arne Helstrøm Jørgensen and 9 othersArne Helstrøm Jørgensen, Hallgeir J, Tom-Eirik, Carl Anders Løvvik, Icn_collaborator_both_14 Arnfred Salmar Nilsen, Leif John Lundqvist Snarby, Frank Robert Turi, Catherine “Erin” Serafina Liora Spiceland, Pål-Reidar Fredriksen and Karen Harriet Berg-Grønnli

Etterkommere: se Kautokeinoslekter samt Altaslekter av Solli.


Han er antagelig kommet til Kautokeino omkring 1750 som dreng hos Oloff Andersson Tornensis (1692 – 1772). I anledning av et overfall i hans hus på kirkestedet 1757 kalles han Mathias Henriksen Qvæn. Det har intet å gjøre med slektsnavnet Qvæn som opptrer senere i Kautokeino, men det skal betegne at han var kommet fra Finland, muligens også at han ikke var av samisk slekt. Vi vet ikke bestemt når han kom til Kautokeino. År 1753 var han dreng hos Oloff Tornensis og var med da dennes sønn Anders, f. 1726, druknet i Kautokeinoelva på vei fra Masi til kirkestedet. Senere er han oppført som dreng hos presten Johan Biørckman, og år 1767 er han nevnt som kirkeverge.

Mathis H. Hætta var tipp,tipp,tipp,tipp-oldefar til min tante Brita Romsdal Turi som var gift med onkel Helge som var oppsitter på Jotka fjellstue i nærmere 50 år etter krigen.

Oscarsons bidrag i debatten er de facto meget intressante.

De litterære opplysninger vi har om kulturene i Nord-Europa ikke går lenger tilbake enn vikingtida. Hvordan historien ser ut før den tid kan vi kun bedømme ut fra arkeologiske funn – med støtte fra språkforskning, biologi og geologi. Colbecks “politiske” kart for Nord-Europa anno 814 sammenfatter på en utmerket måte hva kildene sier om Norden før vikingetid.

Gammel grunn-kultur
De første migrasjoner til Norden – såvel under som etter istiden – har hatt sine utgangpunkt i Østersjøen. I trafikken mellom østre og vestre del av Østersjøen har Bottenvika og Bottenhavet vært et naturlig sentrum, till alle tider. Funnene fra Varggrottan forteller om mennesklig aktivitet i Bottenhavet allerede under istiden, nylige funn fra Tornedalen forteller om boplasser også ved Bottenviken allerede UNDER siste istid. Hvem var det så som spredte seg ikring Bottenhavet og det øvrige Norden etter istiden – altså for 10.000 år siden – om ikke etterkommere av de kulturfolk som allerede i tusenvis av år, altså _under _istiden, hadde overlevd i Nordens høgarkiske klima …?!

Moderne arkeologi kan nå fortelle oss at de første bosettere langs Fenno-Skandias kyster ikke bare bragte med seg noen redskaper av flint, men en ‘helhetlig’ kultur av meget spesifike ferdigheter, redkskaper og produksjonsmetoder. Dette gjorde det mulig å grunlegge permanente bosetninger over hele Norden, allerede 9000 år siden – og vi ser at man 1000 år senere hadde utviklet regionale kommunikasjoner der redskaper av lokalt råstoff. utveksles over store avstander.

Etter den tid påviser arkeologien en enkel, tydelig og progressiv utvikling fram til inter-regionale og inter-kontinentale kontakter, samtidig som nye redskaper og produkter viser at også nordkalotten var nært knyttet til den materielle utvikling som kjennetegner Eurasias bronse- og jernalder. Kontaktene etter vannveiene – mellom Norskehavet, Nordsjøen, Øresund, Finskebukta og Hvitehavet, samt forbindelsene til Svartehavet og Kaspihavet – er meget vel dokumenterte allerede fra yngre steinalder. (I dag ser man t.o.m. at det samme område – fra Alta til Altai – har vært befolket også under seneste del av istiden, mellom 20-40.000 år siden…)

Stabile forutsetninger – stabile kulturer
Til forskjell fra sørlige og sentrale Europa slapp Skandinavia fra middelaldern uten store folkevandringer. Det samme synes å være tilfelle med det nordlige Baltikum, Finland, Karelen og Perm og det nordlige Russland. En årsak tør være at disse områdene ikke lot seg besette med større armeer, ettersom det kalde klima og karrige næringsgrunnlag ville gjøre en effektiv okkupasjon nærmest umulig. Av denne grunn fikk landene nord av Østersjøn – i det sagnomsuste ‘Hyperborea’ – anledning till å beholde de folk og de kulturer som her hadde utviklet seg i ro og relativ fred – inntil middelalderns maktglade imperium klarer å erobre både Frankrike, Friesland og Saxland – og dermed trenge nord til handelsbyene ved Østersjøen.

Kartet fra 814 viser alltså den nye, politiske situasjonen i Nord-Europa, etter Karl den Stores erobring av “Germania Superior”. Heretter stod Danmark og det øvrige Skandinavia, samt Pommern, Preussen og Baltikum for tur – samtidig som Khazarer, Avarer og den Østromerske kirke stadig utsatte det finsk-talende Russland for angrep. Aliansen mellom de angrepne folk, fra Irer og Færinger til Bjarmer og Russere, utviklet de allianser og metoder til forsvar og motangrep som vi kjenner som “vikingtiden”. Inntil vikigntiden hade samkvemet rundt Østersjøen utfoldet seg i relativ fred, men etter en serie framstøt mot nord – både i øst og vest – lykkes keiser-makten under årene 985-1030 å knekke vikingene og erobre Europas siste frie kongedømmer – lengst i nord. Etter stygge nederlag på egen mark kunne de nordiske konger lenger forsvare Østersjøen – og etter det vellykkede korstog mot Åland, Estland og Finland år 1050 – hadde alle Europas siste frie kongedømmer blitt tvunget under den gresk-romerske kirkes makt, skatt og tukt.

De øvrige ‘sosio-kulturelle betingelser’ for livet i Norden ble imidlertid ikke vesentlig endret. Skiftet av den politiske makt ble gjennomført etter slag mellom hærstyrker – uten at landenes sosiale infrastruktur ble ødelagt og hele folkegrupper tvunget på vandring. Nord for Østersjøen bodde fortsatt de samme folk som før vikingtiden – og mellom Neva i øst og Atlantern i vest ble også de gamle språkene beholdt. De sosiol-kulturelle betingelsene ble derimot radikalt endret, hvilket førte til en stadig brytning mellom filosofiske og politiske oppfatninger utover i middelaldern. De politiske grenser fra 814 endrer seg med tiden – men kartet Olaus Magnus kart fra 1534 forteller fortsatt om en demografi som har beståt ende siden de første nybyggere omkring Østersjøn – fra “Aren og Ildens tid”.

Gamle naboer og nye naboer
Før krig og fremmede makter rørte om i Nordens politiske landskap har vi tydeligvis hatt en finsk-talende befolkng på BEGGE sider av Bottenviken. Presis som vi har hatt svensk-talende befolkninger på BEGGE sider av Bottenhavet. Sporene etter den språklige TO-deling av Østersjøen er fortsatt tydlig også på inhavets sydlige bredder – mellom de ‘dansktalende’ tyskere og de ‘uralisk-slaviske’ polakker. Dagens politiske grense går noe langt vest, ettersom Pommern hørte den dansk-tyske befolkning bort til Dansvig/Danzig/Gdansk og elva Vistula/Weichsel/Wizla.- og det historiske Europas viktigste handelsveg.

På Colbecks kart er det en tydlig sammenheng mellom de vendiske språk i Polen og dagens Estnisk. Dermed er det klart at det danske “Vendland” (Polen/Lithaiuen) og det svenske “Vendland” (Estland/Lithauen) begge handler om “vender”. Det er dermed tydlig at ‘vendiske språk’ har sitt utgangspunkt i finsk-ugrisk, selv om man etter vikingtid fikk gresk-ortodokse språkidealer i såvel Polen som Russland. Takket være middelalderns allianser mellom Sverige/Norge og Finland – og de tyske ridderordener – klarte man pussig nok å stagge det ortodokse Russland – og det slaviske språk – fra også å overta Finland og Estland – og ikke bare Karelen, Hvitehavet og Kola.

Det ser imidlertid ut som Helsingland har hatt finsktalende befolkning – også. Namnskikken med ‘hel’ – som Helsingør, Helsingborg, Helsinge, Helsnes, Helsøy og Helstad – kan ha vært møteplasser dere man har bevart HEL-heten og snakket BEGGE språk. Den gamle ‘’jemtmålet’ kan faktisk, som det gamle ‘helsingemålet’ (og ‘gutniskan’), ha aner tilbake til bronse- og steinalder. Når alderen på Nordens språk analyseres kan man visstnok hevde at begge språkgruppene – såvel den skandinaviske som den finske – ser ut til å ha kommet til Skandinavia respektive Finland med kontinentets tidligste invandrere. I såfal var handelsplassene ved Bottenviken TO-språklig allerede under steinalderen…!

Det politiske kart fra år 125 AD gir en grei sammenfatnig av demografien i Europa under Romerrikets velmakt.

Som det fremgår var "gotisk’ vanlig i Sentral-Europa (også), mens “finsk” var det normale språk over hele det østlige kontinent – nord for Svartehavet. Det er vel kjent at store folkevandringer og invasjoner som rammet østerlandet – såvel Skytia som Sarmatia og de nordlige områder – etter Romerrikets fall.

Utviklingen fram til 814 taler sitt tydelige språk om hvem som ekspenderte inn i landene vest av Kaspihavet og nord av Svartehavet. Sammenlign gjerne med situasjonen anno 814, etter at Romerkirken hadde kommet igang med sin gjenoppbygning av imperiet – nå i tråd med Augustins perfeksjonerte styreform (“Gudsstaten”).

Gjenoppbyggingen av det finsk-språklige Gardarike-Rosland med hjelp av den svenske Rurik-etten (862), forteller med all tydlighet hvordan de nordlige folk står sammen om forsvaret av egne land og rikedommer, handelsbyer og handelsveier. Utfallet av denne ‘vikingtiden’ er iofs. velkjent, hvordan det gikk med antikkens gamle kulturform likeså. Under middelalderns gresk-romerske kulturmonopol ble historien om den nordiske urbefolkning – og deres kulturformer – kraftig stigmatisert, som “barbari” og “hedendom”. 250 år etter vikingtiden var alle spor og minner etter denne kulturens egenart nærmest utradert – med unntak av den håndfull legender og myter man finner i inlandsbygdenes folklore og den islandske sagalitteratur…

Det er morsomt å lese dette. Jeg er i slekt med kyrkoherden Tornensis – som kom fra gamle svenske og finske kyrkoherde slekter. De var utdannet i Åbo og Uppsala. Men det var en forferdelig skjebne han opplevde ved å bli banket i kirken av russere som kom for å stjele kirkesølv.

Jeg er også i slekt med Michelsen Pelleg Pellika bosatt i Storfjord, som mest sannsynlig flyttet til Lyngen fordi en rekke av soldatene som var med i krigen mot Russland ble sendt som straffanger til Russland og aldri kom tilbake. Det var ikke helt enkelt å drive handel på denne tiden, fordi de kunne lide store tap pga. last som gikk tapt eller motpartsrisiko. Hans far var muligens trommer i hæren.Jeg er også i slekt med Hans Hansen Kavosar.

Leste et sted at noen skrev de skulle nevne det til Sagat, jeg synes ikke det er nødvendig. (Sagat og Wulff har mange agendaer og noen av de støtter jeg ikke.)

Abjørg: Er det Anders Nicolai Tornensis som ble tvangsflyttet til Kautokeino du mener ? Denne historien om russerne har jeg ikke hørt.

Annonse

Nye bilder